I en artikel på Dagens Story läser jag att förlagen är föga imponerade av manusskickarnas språkfärdigheter. Och att den ökade populariteten hos skrivskolor varken gjort från eller till för kvalitén.

På Jan Kallbergs blogg hittade jag ett inlägg som tipsar om en ny sajt som heter Dagens Story. Dagens Story drivs av för oss P1-lyssnare välbekanta Susanna Popova och är ”en sajt om berättare och berättelser”. Jag hittade snart två väldigt intressanta artiklar, speciellt för oss som skriver. Båda är skrivna av Rolf van den Brink. Jag kommenterar den ena, Deckardrottningarna dominerar dagens manus, i detta inlägg. Den andra hette Blogga – skriva i luft, vatten eller blod och handlar om tre författares syn på sitt bloggande.

I Deckardrottningarna… har van den Brink intervjuat förlagschefer och lektörer om de manus som kommer in till bokförlagen idag. Artikeln handlar om trender inom manusskrivandet – att fler skriver deckare t ex – men även om vad som är avgörande för att förlagen ska anta ett manus. Efter de amerikanska skrivarböcker jag läst, där stor vikt ligger vid conflict, plot och tention on every page, blir jag förvånad att så mycket ändå verkar handla om – språket.

”Berättartekniken har inte gått framåt”

Enligt Sören Robertsson, ”Natur & Kulturs stjärnlektör”, har ”berättartekniken inte gått framåt”:

- Nej, den är ofta inte bra. Dialog är svårt. Det märker man. Jag vill gärna att karaktärerna ska gestaltas i dialog och handling. Då är det viktigt att de olika karaktärerna har olika röster och inte talar likadant. Det händer att karaktärer inte talar som människor gör. Vet man inte hur människor talar blir det väldigt fel. Det slarvas också med presentationen av historian för läsarna. Många glömmer att ge läsarna incitament för att fortsätta läsa. Det gäller att kunna presentera historian i tid och väcka ett intresse för den.

De som skickar in manus brister alltså i det skrivarmässiga hantverket. Något som kanske kunde bättras till med en skrivarkurs eller tre?

Lösningen: gå skrivarkurs?

I en intervju med en debutant jag läste en gång berättade hon att det manus hon nu debuterat med till en början blivit refuserat av flera förlag. Hon ringde då och frågade varför, om de hade några tips att ge henne. Och samtliga svarade då: gå skrivarkurs! Det gjorde hon och nu hade manuset blivit till en bok.

Det lät hoppfullt tyckte jag; skrivandet är (till stor del?) ett hantverk som det går att lära sig. Men efter att ha läst fortsättningen på van den Brinks artikel där han intervjuar Åsa Selling, förläggare och ansvarig på Albert Bonniers manusgrupp, känner jag mig lite mindre hoppfull:

Åsa Selling berättar att allt fler manusförfattare har gått på skrivskolor. Det har varken gjort till eller från vad gäller kvaliteten i de manus Albert Bonniers får in.

- Det har alltid funnits författare som är jättebegåvade. Går de på skrivkurs är det bra. Men skrivskolor är framförallt bra därför att folk får tid och pengar att skriva. Är du bra klarar du dig utan. Är du inte begåvad hjälper inte en skrivarskola.

Vidare:

Så vad avgör om ett manus kommer genom nålsögat på Albert Bonniers förlag?

- För det första, en stark och egen språkkänsla och språkbegåvning. Har du inte språket, så blir det inte bra vilken historia du än försöker berätta. Vi söker författarskap, inte oneshots.

”Många kan inte skriva”

Den tredje som van den Brink intervjuar är Unn Palm som till för tre år sedan var förlagschef på Wahlström & Widstrand. Nu är hon konsult och lektör. Hon har också något att säga om författaraspiranternas förmåga att använda språket:

- Det mesta var dåligt, väldigt lite såpass bra att vi kunde överväga utgivning. Vi sökte den goda berättelsen, det egna tonfallet. De som verkligen berör. Med en god personteckning. Men många kan inte skriva. De får inte ihop meningar och berättelser. Då tar det bara ett par minuter att göra en första bedömning.

Så å ena sidan står det så illa till att vi knappt ens får ihop meningar, å andra sidan hjälper inte skrivarkurser? Denna artikel har onekligen fått mig att börja fundera. Att språket var så viktigt var – tro det eller ej – något nytt för mig.

Jag tycker många böcker man läser klarar sig på ett enkelt och rakt språk och en driven historia (jag tänker på Denise Rudberg t ex). I de amerikanska skrivarböckerna står det också ofta, apropå kill your darlings, att ett väldigt elaborerat och vackert språk kan fånga läsarens uppmärksamhet och för en stund dra henne ur själva historien; hon vaknar ur the fictional dream.

Fast det är kanske så, att det språk som låter enkelt och ledigt vid läsning – att det i själva verket krävs en stor begåvning för att få det att låta så enkelt. Som stå-upp-komikerna som filar och filar på sina skämt tills de har precis rätt tonläge och rätt längd på pausen.

Medfödd talang eller ”a craft that can be taught”?

Men att det endast skulle handla om medfödd talang och att man inte kan lära sig att behärska språket och berättartekniken på kurs, det vill jag helst inte tro på. Ur förordet till Write Away (finns även på svenska) av Elizabeth George skriver hon:

/…/ it’s ludicrous to suggest and shortsighted to believe that the fundamentals of fiction can’t be part of one’s education. To believe that is akin to believing that no artistic medium can be taught. To believe that is to believe that no artistic medium has tools and techniques which the practitioner learns and then hones before she takes the leap from craft into art.

Själv har jag gått en skrivarkurs. Den varade i två dagar och jag fick till min glädje flera aha-upplevelser. Att kunna en sak teoretiskt och att omsätta det praktiskt är ju trots allt två olika saker.

För att veta vad perspektiv är (och vilka varianter på perspektiv det finns) krävs det ju inte mer än att läsa ett par sidor om saken i någon skrivarbok. Men att veta vad det är är en sak; att verkligen vara konsekvent i sitt perspektiv (att inte ”perspektivsvaja”), det visade sig inte alltid vara det enklaste för oss kursdeltagare.

Till sist kan man kanske se det så här: Om det nu är så många som skickar in dåligt skrivna manus – trots skrivarkursernas popularitet – då är konkurrensen kanske inte så mördande hård i alla fall?

Har du gått skrivarkurs? Tyckte du (eller andra) att du blev bättre efteråt? Tänker du mycket på språket i de böcker du läser eller föredrar du ett enkelt språk men en rafflande handling (om det nu finns någon motsättning där)?

Läs även andra bloggar om: skrivarkurser, skrivskolor, dåligt språk, manus, förlag, lektörer (Se även: intressant.se)

När jag surfade runt på svenska bloggar i förhoppningen att hitta andra som behandlade ämnet skrivande råkade jag ramla över ett inlägg om det tidigare behandlade ämnet att skriva självbiografiskt. Det är ifrån bloggen Jan Kallbergs böcker:

/…/ att skriva saker som ligger nära en själv som en autobiografi är betydligt svårare än att skriva ren fiction eftersom man är färgad av skeendet och det som är viktigt för dig kanske inte alls intresserar läsaren. Därför blir oftast självskrivna böcker om det som verkligen inträffat tråkiga. De saknar tempo, folk kör fast i detaljer – och det är genomgående. Du bör ha det i åtanke när du skriver den bok du vill skriva – hellre en mix med fiction som ökar tempot.

”Folk kör fast i detaljer” – exakt samma sak som Margareta Strömstedt sa i intervjun i Biblioteket (SR P1).

Kallberg både definierar problemet och erbjuder en lösning – att helt enkelt mixa upp det självbiografiska med lite fiktion. Som jag skrev i ett tidigare inlägg fick jag samma råd av en med-skrivare i NaNoWriMo och efter att ha tagit fasta på det kände jag hur skrivandet lossnade. Att det dessutom enligt en publicerad författare ger bättre läsning är känns ju bra att höra.

Hur gör du? Var befinner du dig på skalan mellan helt självbiografiskt och fiktion?

Läs även andra bloggar om: autobiografi, självbiografiskt, skrivande, fiction

Den här frågan har jag brottats med så länge jag kan minnas: vad ska jag bli när jag blir stor? Faktum är att jag fortfarande brottas med den. Men när jag kom över ett par böcker om s k scanners ,eller renässansmänniskor, insåg jag att frågan aldrig skulle få något svar.

Det finns hur många råd som helst om hur man ska hitta sin passion och att följa sin passion och att man aldrig behöver arbeta en dag till i sitt liv om man jobbar med sin passion (hur lockande låter inte det?). Men hur gör man om man inte har någon passion, bara ett par-tre saker man gillar eller är intresserad av? Och än värre – hur gör man om ens passion, eller intressen, växlar – från år till år eller månad till månad?

Som jag skrev om tidigare så hade jag en period för elva år sedan (då min gamla tik fortfarande var valp) då jag var passionerat intresserad av hundträning. Den passionen varade fram till att jag uppnått en viss nivå av expertis. När både jag och hunden hade nått upp till denna (diffust definierade) nivå så försökte jag motivera mig till att ställa upp i hundtävlingar – det skulle ju inte vara någon match för oss! – men intressets strålkastare hade redan börjat lysa i en annan riktning. Jag var färdig med det där.

Vad är min passion?

I hela mitt liv har jag trott att det ska finnas ett magiskt något (och en del av mig tror det fortfarande) som ska vara min grej. När jag har hittat det, när jag hittat min passion, då kommer ju allt annat att falla på plats, eller hur? Eller inte.

En av alla gånger jag gjorde min obligatoriska sökning på amazon för att besvara den här frågan (vad sjutton ska jag göra med mitt liv?) så råkade jag komma över en bok som hette What Do I Do When I Want to Do Everything? Perfekt – precis vad jag undrade! Om man nu inte kan bestämma sig för en sak, om man har flera intressen, hur gör man då?

Scanner – en människa som byter intressen under livets gång

Den boken var smått revolutionerande för mig. Jag lärde mig att det fanns en människotyp – författaren Barbara Sher valde att kalla den scanner – som aldrig kommer att kunna inskränka sina intressen till en enda passion. Vad värre är – denna människotyp kan, även om den nu har sin passion pekande i en viss bestämd riktning – plötsligt byta passion. Eller inte så plötsligt – det sker närmare bestämt när man fått det man vill ha från sitt intresse.

I mitt fall, med hundträningen, så var det när jag kände att jag kunde träna min hund till nästan vad som helst. Jag hade lärt mig hantverket och förstått principen; jag behövde inte göra det mer. Just detta är även kännetecknande för s k scanners – att själva lärandet är en stor del av passionen och belöningen. När man känner att nu börjar jag kunna det här börjar man söka sig om efter något annat, något nytt, där inlärningskurvan är brantare.

Jag tror inte alls att scanners är någon ovanlig människotyp, jag tror tvärtom att den är mycket vanlig. Hur många finns det inte som nått framgång och en viss position som andra beundrar, men som inom sig känner hur gäspningen växer sig större och större? Det var spännande och intressant och underbart – ett tag. Men nu är det dags att röra på sig och söka nya utmaningar. Att bli lärling igen.

Följ din motivation istället för att leta efter en passion

Vad ska man göra då om man är en sån här jobbig typ – en hoppjerka skulle nog vissa kalla det. Ja, för det första: sluta upp med att fundera på vad du ska bli när du blir stor! (Detta råd försöker jag även ge till mig själv, men jag lyssnar för det mesta inte…) Fundera istället på vad som passar dig just nu. Åt vilket håll din motivation pekar.

Själv kan jag inte ta många steg utan min motivation. Det är som att gå med en järnkula fastkedjad vid foten. Hur många självhjälpsböcker jag än läser om att motivera mig själv, disciplinera mig själv, sätta upp mål och så vidare – det blir ändå inget om alla dessa ansträngningar pekar i en annan riktning än vad motivationen gör. (Det kanske är dags att byta ut ordet passion mot motivation i uttrycket ‘följ din passion’?)

A good enough job

I Barbara Shers bok om scanners som jag nämnde ovan, och i Margaret Lobenstines bok The Renaissance Soul (hon har valt att kalla människotypen renässansmänniska), finns mycket handfasta råd om hur man skapar sig ett liv och en karriär även om man inte är någon Mozart – en person med ett alltigenom uppslukande intresse som förblir detsamma år efter år. Ett av tipsen (det finns många!) är att skaffa sig ett J O B – ett good enough job. Alltså ett jobb som i sig inte är så märkvärdigt, men som å andra sidan är helt okej, inte stjäl en på energi och som betalar ens räkningar.

Bohemian revolution skriver till exempel i What if you can’t find a job you love? att hennes intresse är att skriva skönlitteratur, och eftersom att skriva inte är något ‘you get a degree in and then get recruited into a nice fiction-writing firm with a stock bonus plan’ så fick hon välja mellan två saker:

1. Accept a job that’s kind of like what you wanted. For example, I could’ve gone to school and become a journalist – it’s not fiction, but it’s writing for a living. The reason I didn’t is that if I spent all day writing for other people, I didn’t think I’d have the creative energy left over to write for myself.

2. Get a day job. Look for something that pays the bills, is low stress and doesn’t require overtime. Then spend time outside your job doing the work you love until you convince someone to pay you for that work.

Som sagt är detta bara en möjlighet. I dagens värld där vi får lära oss ”du kan bli vad du vill” och ”sikta mot stjärnorna” är väl tanken på att söka efter ett vanligt, trevligt jobb smått revolutionerande. En annan som skriver om om detta är AllFinancialMatters i Loving Your Job Is Overrated.

Och även om man faktiskt har en passion och vill sikta mot stjärnorna – hur gör man innan man nått dit? Om man vill bli, låt säga, bästsäljande författare med sjöutsikt utanför skrivarlyan? Ja, säg någon författare som inte fick börja med att skriva på morgnar, helger eller nätter medan deras day job betalade räkningarna?

Känner du igen dig i beskrivningen av renässansmänniskan (scannern)? Vad har du kommit på för livs-lösning eller karriär som fungerar för dig?

Läs även andra bloggar om: självhjälp, karriär, scanners, renässansmänniskor, passion, intresse (Se även: intressant.se)