Den här frågan har jag brottats med så länge jag kan minnas: vad ska jag bli när jag blir stor? Faktum är att jag fortfarande brottas med den. Men när jag kom över ett par böcker om s k scanners ,eller renässansmänniskor, insåg jag att frågan aldrig skulle få något svar.
Det finns hur många råd som helst om hur man ska hitta sin passion och att följa sin passion och att man aldrig behöver arbeta en dag till i sitt liv om man jobbar med sin passion (hur lockande låter inte det?). Men hur gör man om man inte har någon passion, bara ett par-tre saker man gillar eller är intresserad av? Och än värre – hur gör man om ens passion, eller intressen, växlar – från år till år eller månad till månad?
Som jag skrev om tidigare så hade jag en period för elva år sedan (då min gamla tik fortfarande var valp) då jag var passionerat intresserad av hundträning. Den passionen varade fram till att jag uppnått en viss nivå av expertis. När både jag och hunden hade nått upp till denna (diffust definierade) nivå så försökte jag motivera mig till att ställa upp i hundtävlingar – det skulle ju inte vara någon match för oss! – men intressets strålkastare hade redan börjat lysa i en annan riktning. Jag var färdig med det där.
Vad är min passion?
I hela mitt liv har jag trott att det ska finnas ett magiskt något (och en del av mig tror det fortfarande) som ska vara min grej. När jag har hittat det, när jag hittat min passion, då kommer ju allt annat att falla på plats, eller hur? Eller inte.
En av alla gånger jag gjorde min obligatoriska sökning på amazon för att besvara den här frågan (vad sjutton ska jag göra med mitt liv?) så råkade jag komma över en bok som hette What Do I Do When I Want to Do Everything? Perfekt – precis vad jag undrade! Om man nu inte kan bestämma sig för en sak, om man har flera intressen, hur gör man då?
Scanner – en människa som byter intressen under livets gång
Den boken var smått revolutionerande för mig. Jag lärde mig att det fanns en människotyp – författaren Barbara Sher valde att kalla den scanner – som aldrig kommer att kunna inskränka sina intressen till en enda passion. Vad värre är – denna människotyp kan, även om den nu har sin passion pekande i en viss bestämd riktning – plötsligt byta passion. Eller inte så plötsligt – det sker närmare bestämt när man fått det man vill ha från sitt intresse.
I mitt fall, med hundträningen, så var det när jag kände att jag kunde träna min hund till nästan vad som helst. Jag hade lärt mig hantverket och förstått principen; jag behövde inte göra det mer. Just detta är även kännetecknande för s k scanners – att själva lärandet är en stor del av passionen och belöningen. När man känner att nu börjar jag kunna det här börjar man söka sig om efter något annat, något nytt, där inlärningskurvan är brantare.
Jag tror inte alls att scanners är någon ovanlig människotyp, jag tror tvärtom att den är mycket vanlig. Hur många finns det inte som nått framgång och en viss position som andra beundrar, men som inom sig känner hur gäspningen växer sig större och större? Det var spännande och intressant och underbart – ett tag. Men nu är det dags att röra på sig och söka nya utmaningar. Att bli lärling igen.
Följ din motivation istället för att leta efter en passion
Vad ska man göra då om man är en sån här jobbig typ – en hoppjerka skulle nog vissa kalla det. Ja, för det första: sluta upp med att fundera på vad du ska bli när du blir stor! (Detta råd försöker jag även ge till mig själv, men jag lyssnar för det mesta inte…) Fundera istället på vad som passar dig just nu. Åt vilket håll din motivation pekar.
Själv kan jag inte ta många steg utan min motivation. Det är som att gå med en järnkula fastkedjad vid foten. Hur många självhjälpsböcker jag än läser om att motivera mig själv, disciplinera mig själv, sätta upp mål och så vidare – det blir ändå inget om alla dessa ansträngningar pekar i en annan riktning än vad motivationen gör. (Det kanske är dags att byta ut ordet passion mot motivation i uttrycket ‘följ din passion’?)
A good enough job
I Barbara Shers bok om scanners som jag nämnde ovan, och i Margaret Lobenstines bok The Renaissance Soul (hon har valt att kalla människotypen renässansmänniska), finns mycket handfasta råd om hur man skapar sig ett liv och en karriär även om man inte är någon Mozart – en person med ett alltigenom uppslukande intresse som förblir detsamma år efter år. Ett av tipsen (det finns många!) är att skaffa sig ett J O B – ett good enough job. Alltså ett jobb som i sig inte är så märkvärdigt, men som å andra sidan är helt okej, inte stjäl en på energi och som betalar ens räkningar.
Bohemian revolution skriver till exempel i What if you can’t find a job you love? att hennes intresse är att skriva skönlitteratur, och eftersom att skriva inte är något ‘you get a degree in and then get recruited into a nice fiction-writing firm with a stock bonus plan’ så fick hon välja mellan två saker:
1. Accept a job that’s kind of like what you wanted. For example, I could’ve gone to school and become a journalist – it’s not fiction, but it’s writing for a living. The reason I didn’t is that if I spent all day writing for other people, I didn’t think I’d have the creative energy left over to write for myself.
2. Get a day job. Look for something that pays the bills, is low stress and doesn’t require overtime. Then spend time outside your job doing the work you love until you convince someone to pay you for that work.
Som sagt är detta bara en möjlighet. I dagens värld där vi får lära oss “du kan bli vad du vill” och “sikta mot stjärnorna” är väl tanken på att söka efter ett vanligt, trevligt jobb smått revolutionerande. En annan som skriver om om detta är AllFinancialMatters i Loving Your Job Is Overrated.
Och även om man faktiskt har en passion och vill sikta mot stjärnorna – hur gör man innan man nått dit? Om man vill bli, låt säga, bästsäljande författare med sjöutsikt utanför skrivarlyan? Ja, säg någon författare som inte fick börja med att skriva på morgnar, helger eller nätter medan deras day job betalade räkningarna?
Känner du igen dig i beskrivningen av renässansmänniskan (scannern)? Vad har du kommit på för livs-lösning eller karriär som fungerar för dig?
Läs även andra bloggar om: självhjälp, karriär, scanners, renässansmänniskor, passion, intresse (Se även: intressant.se)
Haha!
Coolt, detta är precis jag!
Bestämde mig för en halvtimme sen att jag skulle bli samhällsplanerare.. innan dess har jag betsämt mig för att bli, psykolog, etnolog, sociolog, utredare, och beteendevetare…(dessa är bara ett axplock dock).
Ja ja, så jag bestämde mig för att hoppa av kursen jag läser nu. Skaffa ett jobb o söka programmet till nästa höst..
Ok tja!
@yael: Hello fellow scanner! :-)
Jag kanske misstar mig, men du låter som en person som står i början av karriären och ska välja vid det stora smörgåsbordet av utbildningar. Det svåra i denna situation är ju att man bara kan gissa, man kan inte veta, vad man i själva verket kommer att trivas med att göra eller inte. Exempelvis var jag helt säker på att jag aldrig ville bli som min mor, en data-människa, tills jag sommarjobbade hos henne och blev så gripen att jag blev kvar även sedan sommaren var över. Senare sökte jag till ett datateknik-program och intresset höll i sig tillräckligt länge för att jag skulle avsluta utbildningen. :-)
Mitt råd till dig är (även om du inte bett om det):
1. Dina olika intressen verkar ändå peka i en viss riktning och ha en viss gemensam nämnare (hur människor fungerar?) – finns det någon typ av utbildning du kan välja som från början är ganska bred, men där du kan, efter att ha provat på kurser i olika ämnen, sakta skärpa upp fokus mot din slutliga titel?
2. Finns det något sätt du kan prova på att arbeta inom dessa områden, om så “bara” ideellt (som exempel: sitta som jourhavande kompis), eller kanske göra något helt menlöst arbete, fast på rätt plats – med den typ av människor som du själv vill bli. (Till exempel: svara i telefon på… var nu samhällsplanerare jobbar. :-)) Då får du en chans att känna in om det verkligen passar dig på det sätt som du nu tror. (Att du kan knyta kontakter osv är bara bonus.)
Känner mig lite träffad här :) Snygg analys.
Jag hatar o välja.
Jag tror att det stora problemet är att jag känner att jag har så mycket att leva upp till.
Familj, vänner, omgivningen i allmänhet. Jag har alltid varit “ambitiös”, så jag tror att alla förväntar sig att jag ska bli så lyckad.. därför är det svårt att bara nöja sig med något som är intressant men kanske inte karriärval nr ett.
Hur skulle det se ut om jag gick arbetslös efter utbildningen.. right..
Det är så mina tankegångar gå iaf.
Jag ändrar mig ungefär en gång i veckan. Jag har haft “vanliga jobb” som bara ska betala räkningarna, men jag trivdes inte med det heller, man tillbringar ju ändå rätt så många timmar på jobbet. Just nu läser jag upp gymnasiebetygen och ska alltså söka till universitet till hösten så jag har värsta ångesten nu. Just ikväll är jag inne på medie- och kommunikationsvetenskap, det är väl rätt så brett.
Kul att du, Lotta, nämnde att du brukat söka på amazon efter vad du “ska bli”, jag kom till din blogg nu när jag för första gången gjorde en liknande sökning…och ska kolla upp de där böckerna! Känner verkligen igen mig i beskrivningen av att när man kommit till en viss nivå är jag liksom nöjd med det ämnet och vill fortsätta med nästa.
Förresten, både Belle och speciellt yael som också kände igen sig, de är inne på samma möjliga utbildningar som jag. Jag undrar om “scanners” är typiskt för samhällsintresserade personer, att tycka att människan är spännande blir ju väldigt brett. Och dte rör antagligen en hel del folk.
Haha, himla kul att höra någon som har samma problem som jag. Jag ville bli Polis, men mitt hjärtfel fällde mig på antagningen. (1990) Helt plötsligt var jag vilsen. Inget kändes rätt. Någon strategi bör man väl ha så jag tänkte att nu ska jag testa alla jobb som jag känner för. Det har jag verkligen gjort. Jobbat som Taxichaffis, Florist, Skogsplanterare, Kassabiträde (ICA och Fotobutik) Färgspecialist inom måleribranshen, Godsansvarig på Speditionsfirma, Haft eget företag inom turistnäring. Varit projektledare i kommunens regi. Nu jobbar jag med datateknik. Oh jisses vad roligt jag haft och leds har jag sällan hunnit bli. Hade tänkt testa att vara bonde också…
Ha de gott och lev livet alla Hoppjerkor! =o)
Här är en till som sökte på “vad ska jag bli…”. Sa just att den dagen jag börjar läsa själv-hjälpsböcker får nån surra fast mig vid ett träd och kasta jordgubbar på mig (mer angenämt än t.ex. tomater…).
Nu vet jag inte när du är född, men det har ju skrivits om 80-talisterna och vår ständiga ‘livskris’ – att det hänger ihop med samtidens individ-fixering, kändisonani, konsumptionshets osv (och här tror jag själv-hjälpsböckerna faller in också, med begäret som aldrig kan mättas trots att vi samtidigt matas med att det alltså är upp till oss själva att fixa biffen). Mucho schizofrent!
För att få grepp om det här tror jag man behöver ta några rejäla kliv tillbaka och se det här i ett mycket större perspektiv än att det bara skulle handla om en själv och ens yrkesval.
Hej! jag sitter i samma båt. Ush vilken ångest det ger en. Jag har alltid velat bli läkare men blivit bortlottad i tre år, gick då in på handels för att kombinera med medicinkurser och bli projektledare i ett medicinskt företag, men den iden verkar spricka. Har knappt tid att andas med alla studier. Dock så tycker jag ämnena är ottroligt ointressanta, men man kan väl jobba med mkt roligt efteråt? eller?Sedan så funderar jag på tandläkare, men det är inget som jag har drömt om utan kommit på nyligen. Dock så säger människor, men åk till polen och plugga till läkare. Jag säger lättare sagt än gjort, ingen fritid i sju år! En öl vill man väl ha ibland…så jag är en scanner antar jag. har ni några tips på vad jag ska göra?ush vad jag hatar veligheten!
Känner mig också rätt så träffad. Och ja, jag är en 80-talist, närmare bestämt 82′a. Jag har hoppat mellan jobb och under tiden funderat på vad f-n jag ska göra med mitt liv. Har hela tiden känt en stress för det (sen mitten av gymnasiet tom). Hoppat på utbildning (socionom) och avbrutit den, hoppat på en annan (samhällsvetare) – gått ett halvår, och avbrutit den. Och funderat på kanske om beteendevetare låter bättre, eller kanske andra utbildningar så som ky kanske är bättre. Så jag är lik personen i första inlägget med tanke på utbildningarna samt en sann 80-talist då? Jag har med läst att just 80-talisterna har det svårt, höga förväntningar både på sig själv och samhället i stort, det ska vara bra jobb, hög lön ect.
Jag vet att jag har en röd tråd i det hela, att hjälpa människor på något vis, men det är f-n jag som behöver hjälp just nu. Sitter hela tiden mellan två stolar, bestämmer jag mig för en så börjar den andra något senare se mer mjuk och go att sitta i… Så jag byter stol, och sen känner jag att det inte var riktigt som jag tänkt mig. Läste sociologi, och däri kan jag hålla med Durkheim om anomin. Har man för mycket att välja på skapas det en vånda och stress i det. Om det bara fanns en enda utbildning inom det sociala fältet för min del, då skulle det vara just den. Nu finns det så många grenar inom just det fältet, att jag inte vet vad som är bäst att ta när utbildningarna är så pass lika, men samtidigt olika.
Och jag känner också att jag inte vill ha så pass lågavlönat jobb sen att jag inte kan ta hand om eventuella framtida barn på min egen hand. Jag ska klara mig själv, vilket också är ett typiskt drag av 80-talisten om man nu ska ta in det. Individualism är ett drag där.
Så, nu har jag… för tillfället… bestämt mig att jag ska gå utbildningen iaf, den första jag tog. Sen får jag se hur det blir med det. Man kan inte stå på ett ben hela livet, måste ju ta ett steg framåt för att komma någonstans.
Lycka till alla! ;)
Sitter just nu och söker jobb och så hamnade jag helt plötsligt av en slump på denna sida och ååååh vad glad jag blir när jag läser detta – det finns fler som jag :)
I min familj ska man bli något, så är det bara. Har själv läst en lång utbildning som jag ej slutfört såklart.Utbildningen var intressant men det var något som saknades… Har haft ganska många och olika jobb, har ledsnat såklart… Nu är det dags igen, känner att jag måste hitta något nytt något som känns kul och som gör att livet blir spännande igen.
Lycka till i karriären alla scanners och hoppjerkor / likasinnad
Oj, vad jag känner mig träffad, jag med. Jag är född 81 och jag är så vilsen, så vilsen när det gäller yrkesval. De senaste 10 åren har jag kännt enorm stress över vad jag ska bli. På gymnasiet gick jag en yrkesförberedande linje som jag totalt tröttnade på efter första året, sen jobbade jag i matbutik i flera år, vilket jag aldrig gillade, sen har jag nu pluggat utomlands i snart två år, bara för att komma på att jag nu vill läsa nåt HELT annat. Frågan är bara… VAD. Man kan säga att mina drömmar har förändrats på vägen. För några år sen var det viktigt för mig att få ett s.k spännande jobb, gärna i en storstad, och det skulle vara kreativt. Idag är jag äldre och min nya dröm är nu trygghet, att kunna ta bostadslån igen och försörka en familj. Jag har bestämt mig att slopa all riskabla yrkesval och förmodligen satsa på nåt stabilt som sjuksköterska eller förskolelärare kanske. Min mormor bara skakar på huvet och tycker jag är hopplös. det är faktiskt inte lätt att vara ung idag med alla oändliga val.