När dumma människor får makt över andra, det är då det blir farligt

Min man kläckte denna kommentar efter att vi diskuterat vanvård av barn. Det fick mig att börja fundera på andra situationer (förutom föräldrasituationen) då det kan hända att fel människor får makt över andra. Och jag kom att tänka på något jag själv upplevde för elva år sedan, då min gamla tik fortfarande var unghund och vi skulle gå på kurs på brukshundsklubben.

Min man och jag satt och pratade om hemska fall av vanvård av barn som förekommit här i Tyskland. Efter att ha diskuterat några fall (t ex har det hänt att folk som fått sitt andra barn plötsligt börjat negligera sitt första barn, så till den grad att det första barnet dött!) måste jag naturligtvis ställa frågan: hur kan någon göra så mot sina barn? Min man svarade då: när dumma människor får makt över andra, det är då det blir farligt.

Det finns inte någon som är så maktlös som ett barn. Man är helt i sina föräldrars händer. Och det finns människor som njuter av sin nya roll som diktator, människor som i andra sammanhang aldrig skulle ha en chans att komma upp sig och utöva inflytande över andra.

Ja tack till makten, nej tack till ansvaret

Det får mig att tänka på när jag för elva år sedan skaffade mig min andra egna hund (min första köpte jag, till största delen för egna pengar, när jag var tio år). Det jag nu ska berätta är naturligtvis inte tillnärmelsevis lika allvarligt som föräldrar som missbrukar sin föräldramakt, men det är ett annat exempel på hur det kan gå när människor som i normala fall inte får makt får det. De tar gärna makten, men inte ansvaret som kommer med den.

Jag hade levt utan hund ett tag (närmare bestämt sedan jag flyttade hemifrån) och ville göra ett informerat beslut om att skaffa hund eller ej. Alltså läste jag ett stort antal böcker om hundar, framförallt om hunduppfostran. Jag både lånade på biblioteket och köpte modernare böcker själv. Efter denna bokfrossa kom jag fram till två saker: 1) jag ville fortfarande ha hund och 2) den dressyr-stil som jag trodde på och ville hålla mig till var ”lyckliga lydiga hundar” (också titeln på en av Anders Hallgrens böcker) och inte ”kuvade, bestraffade lydiga hundar”.

När jag fått hem min lilla blandrastjej (oj, vad jag blev mobbad av våra ”hundvänner” att jag ”gett efter för modet” och köpt en blandras) så började en intensiv träning. Jag tyckte det var så kul att dressera henne att jag fick hålla mig för att låta bli. Jag tog faktiskt tid när vi var ute i skogen – i tio minuter i stöten var jag tvungen att inte träna henne, så att hon skulle få en chans att bara vara hund och gå runt och nosa.

Tyvärr så begick jag sedan misstaget att anmäla min duktiga lilla tik till en kurs på brukshundsklubben. Jag ville helst inte gå den grundläggande dressyrkursen, trots att min hund var ganska ung, för jag tyckte att hon kunde de där grundläggande sakerna redan (och med råge). Men när jag ringde för att anmäla oss blev jag övertalad att välja den i alla fall.

Du ska inte tro att du är något

Det började dåligt (fast det fattade jag inte då). På första träffen var det meningen att man skulle köpa en dressyrbok av dem där på brukshundsklubben. Jag bläddrade igenom boken och kom fram till att jag inte ville köpa den. Dels stod det att det var fel att ge hunden någon annan typ av belöning än lite klapp (jag skulle vilja se hur många hundar som alls ser klappar som belöning när man är ute i skogen) och dels fick jag intrycket av att det här var mer en ”kuvad lydig hund”-bok än en ”lycklig lydig hund” dito.

Det andra felet jag gjorde var att jag vid den obligatoriska introduktionsrundan glatt berättade om min hundboks-frossa. Fortfarande hade jag inte fattat att det här var något jag skulle få bastning för.

Det jag kommer ihåg ifrån den andra sammankomsten var att vi bland annat skulle träna på att hunden skulle förstå ”Nej!”. Övningen gick ut på att man skulle leda hunden förbi en skål med stekt bacon och hunden skulle inte äta baconet. Jag sa bara stilla till min hund ‘det är inte ditt’, som jag brukade säga om det var något hon skulle förstå inte var hennes, och därefter gick det inte att få henne att intressera sig för baconet något mer. Detta kan man ju tro var bra, men det var det inte. Jag fick höra att detta milda hanterande inte skulle hålla i längden och att jag måste börja säga ”Nej!” med en hög (och arg?) stämma. (Ironiskt nog hette en av mina favoritböcker, som jag fortfarande varmt rekommenderar, Säg aldrig nej! av Roger Mugford.)

Utskälld

Det blev aldrig någon tredje sammankomst för min del. När jag anlände den tredje gången, på cykel, tog en av ledarna mig med en gång åt sidan och skällde ut mig för noter. Anledningen? Att jag hade cyklat en så lång sträcka med en så liten hund. Bland annat. Jag kommer inte ihåg allt hon sa; hon skällde på mig i närmare en halvtimme trots att jag ganska snart började gråta. Det var ingen ände på hur mycket fel jag hade gjort och hur dålig jag var.

Jag kan ge henne delvis rätt i själva sakfrågan, möjligen var det väl långt för en ung hund (trots att jag med tanke på detta tagit sträckan i mycket maklig takt), men är man en ledare – och en lärare – så har man ett visst ansvar för hur man utnyttjar sin position. Lära ut – bra; skälla ut – onödigt och dåligt.

Jag hade tur och min far var på besök i staden så jag ringde honom (alltjämt gråtande) och han hämtade upp mig och min lilla hundtjej.

Morot eller piska

Efter denna upplevelse började jag och tiken på en kurs i tävlingslydnad för en organisation som var uttalat för en positiv hunddressyr. Morot och inte piska alltså. Där var vi i vårt rätta element och fick uppmuntran och uppskattning för hur duktiga vi var. (Morot och inte piska även för matte alltså!)

Intressant nog var det ingen på brukshundsklubben som frågade varför jag ville sluta när jag ringde och sa att jag ville ha pengarna tillbaka. Hade de redan hört kursledarnas version och tyckte att det räckte? (Eller räckte det månne att jag hade en blandrashund och inte en renrasig?)

De här ledarna hade i sina vardagsliv föga ansenliga positioner. Men där på brukshundsklubben var de några – de hade power. Och de var precis den typ av människor som det är farligt att ge makt – den dumma typen. Den typen som vet att en sådan här chans får jag aldrig igen. Alltså utnyttjar de sin position till bristningsgränsen. Och mer därtill.

Har du en egen historia om en situation då en dum människa hade makt över dig? (Paragrafryttare är väl ett exempel som de flesta varit med om.)

Läs även andra bloggar om: dumma människor, Filosoferande, hunddressyr, makt, Personligt (Se även: intressant.se)