I en intervju i radions Biblioteket ger Margareta Strömstedt en inblick i det hon kallar självbiografisk fiction. Hon pratar om skillnaden mellan att vara privat och personlig och att en text måste vara ‘vänd utåt’. Kanske ligger däri hemligheten till att skriva självbiografiskt?
Jag lyssnade i veckan på Biblioteket på P1 (sändningen den 8:e januari). Där var det en intervju med Margareta Strömstedt. Jag har inte läst något av Margareta Strömstedt och hade programmet mest på i bakgrunden. Men så hörde jag att de började prata om självbiografiskt skrivande. Eftersom jag funderat en del på sistone på det här med hur självbiografisk man bör eller inte bör vara så spetsade jag naturligtvis öronen.
Margareta Strömstedt: Jag har skrivit väldigt nära en farlig gräns mellan det privata och personliga. Jag får inte gå över den gränsen, för då välter det och så blir det någon slags, ja, terapiskrivande kanske, bara.
Reportern Erik Sjölin frågar då hur hon vet var gränsen går och hon svarar ‘Intuitivt vet jag det’.
Strömstedt: Det kan ju vara att ibland halkar man över och då märker man när man läser det, efter några dar eller efter en tid, att det där ska jag ta bort. Men, det vore ju helt absurt om jag skulle berätta allt (skratt).
Reportern Sjölin: Margareta Strömstedt använder sitt eget liv i det mesta hon skriver. Hon kallar det för självbiografisk fiction. Hon säger att hon vill ligga farligt nära gränsen mellan det personliga och privata. Men hon tycker samtidigt att det privata är en fälla.
Strömstedt: Man måste använda naturligtvis en hel del som, när man börjar att skriva om det, är privat. Men man måste på något sätt göra det så att det hör ihop med andra människors liv. Om jag skriver hela historien om hur jag har känt och så, då blir det en återvändsgränd, texten är inte vänd utåt då. Du måste på något sätt hushålla med känslor när du skriver. Men den som tycker om att berätta är ju hemskt beroende av att veta hur berättelsen fungerar. Och då märker man att är man privat, så slocknar intresset hos den som man berättar för.
Och så tar hon som exempel hur hennes mamma respektive pappa kunde berätta en historia. Mamman hängde upp sig på detaljer; hon ville återge historien så korrekt som möjligt, medan pappan var ‘en intuitiv berättare, han berättade en historia, han visste var han ville komma intuitivt’. Och då kunde hennes mamma avbryta pappan för att korrigera; ‘så var det inte’.
Jag känner dessvärre igen mig i Strömstedts mamma; jag är också alltid väldigt mån om att vara sanningsenlig och detaljtrogen när jag berättar något, och kan också hålla på och korrigera min man, som istället är väldigt bra på att berätta en historia roligt.
Strömstedt: Den typen av detaljer som fullständigt meningslöst … alltså som ingen fäster sig vid, om man fäster sig vid det då är man ingen bra berättare, utan det är alltså det privata, att absolut allting i detalj ska vara korrekt återgivet.
Jag tycker det är intressant att Margareta Strömstedt säger att hon vill ligga farligt nära gränsen mellan det personliga och det privata. Jag undrar varför, varför hon har valt att skriva på det sättet. Tycker hon kanske själv att det är det som ger intressantast läsning? Liksom eventuellt Linda Skugge.
Texten vänd utåt
Det där att texten ska vara vänd utåt har jag också funderat en del på. Strömstedt försöker ju förklara vad hon menar med det, men jag är ändå inte riktigt säker på om jag har greppat det. Kanske har det att göra med det som står i Writing Articles from the Heart: How to Write and Sell Your Life Experiences av Marjorie Holmes som jag just fått från amazon:
Articles form the heart are neither fact nor fiction, although they contain elements of both. They must be creative. /…/ They are articles in which ideas are more important than facts, and whose purpose is to help, teach, amuse, move or inspire.
Dvs om man vill något med sin text, man har en poäng att få fram, eller vill man kanske underhålla eller inspirera, då måste man berätta på ett sätt som når fram. Och det sättet kräver kanske att detaljer och händelseförlopp eller tidpunkter ändras. Det är ändå inte det viktiga.
Att skriva självbiografiskt är alltså inte att ‘berätta hur det var’, utan att förmedla sina erfarenheter och tankar på ett sådant sätt att det blir till en, förhoppningsvis spännande, historia. Med allt vad det innebär av plot, spänningsbyggande, klimax…
Det är ingen som vill höra hur det verkligen var när jag korrigerar min man, de vill hellre höra en rolig historia (utan avbrott!) och tycker poängen är viktigare än detaljerna.
Läs även andra bloggar om: Margareta Strömstedt, självbiografiskt skrivande, Skrivande (Se även: intressant.se)
[...] “Folk kör fast i detaljer” – exakt samma sak som Margareta Strömstedt sa i intervjun i Biblioteket (SR P1, jag citerar henne i detta inlägg). [...]