En riktig författare skriver ren fiktion och inte självbiografiskt – eller?

Jag har alltid tänkt och trott att riktiga författare, de skriver inte självbiografiskt. Att det är bara en simpel wannabe-författare som jag som inte kan bryta mig loss från de egna erfarenheterna. Efter att ha läst Linda Skugges senaste bok har mina föreställningar kommit en aning på ända.

Varje gång jag läser Linda Skugge så blir jag storligen imponerad, men av någon anledning händer det inte så ofta. (Kanske för att jag inte surfar så mycket på Expressen.) Skugge är arg och provocerande och rättfram – men kanske framförallt rolig! Jag skrattade rakt ut då jag läste hennes senaste, Ett tal till min systers bröllop.

Samtidigt som jag njöt av Skugges prosa (eller vad man ska kalla det, hon skriver ju väldigt speciellt!) så började jag även fundera en del på de åsikter om skrivande som huvudpersonen Sylvia (Skugges alter ego?) gav uttryck för. Det handlar om att skriva självbiografiskt vs att ‘hitta på’:

Så fort Sylvia [Plath] skrev självbiografiskt och i jagform, om sitt eget liv så blev hon bra och intressant. Men innan hon hann hitta sin egen röst och sitt eget språk sa dödade Ted henne.

Sylvia Plaths liv och död är en löpande parallell-historia genom boken. På ett annat ställe står:

Jag kan inte skriva en roman för vem vill läsa om en präktig tant? Och så måste jag använda mig av mig själv för jag kan inget annat och då kommer inget utländskt förlag att vilja köpa boken eftersom huvudpersonen heter Sylvia Svensson och »lever och verkar i Stockholm med man och två små barn«.

Äran i att hitta på

Jag har alltid känt det som att det är ‘fel’ att skriva självbiografiskt – det gör inte de riktiga författarna – och ‘rätt’ att skriva påhittat. Samma sak tänkte jag om mitt tidigare målande; jag kunde bara måla av, dvs återge det som var framför mina ögon, och det var ‘fel’. Riktiga konstnärer hade fantasi och kunde hitta på.

Men nu tänker jag att om en strålande skribent som Linda Skugge tycker att det är intressantare att läsa självbiografiska historier än sådant som är helt uppdiktat – då kanske det inte är så fel att skriva självbiografiskt? (Om det nu är hennes åsikt, det kanske bara är huvudpersonen Sylvia Svenssons åsikt…)

Är det kanske tvärtom mer ‘rätt’ att skriva om sina egna upplevelser än att hitta på? Jag tycker t ex att Katerina Janouchs i särklass bästa bok är Anhörig där hon skriver om sin personliga erfarenhet av att leva med en alkoholist. It reads like a thriller!

Självbiografiskt med en knorr

Jag deltog i National Novel Writing Month, NaNoWriMo, för första gången förra året (ett inlägg om det kommer senare). I början av månaden hade jag problem med att den historia jag tänkt skriva låg lite för nära min egen historia. Huvudpersonen kändes inte som någon karaktär, utan som – mig själv. Jag tyckte att det blev svårt att bryta sig loss från faktiska händelser och göra en läsvärd historia av det.

Så när jag var på ett s k write-in (man träffas på ett café med sina laptops och skriver tillsammans) här i Hamburg så passade jag på att beklaga mig om saken. Då rådde mig en klok kvinna där vid bordet (som hade bott i Norge, så jag kunde prata svenska med henne) att jag skulle ta in en komponent som skilde sig från mig, bara en enda sak, i min historia.

Jag hade redan en idé om en karaktär (med ett lite speciellt yrke som jag själv aldrig haft) till en eventuell senare bok. Det visade sig att den karaktären (med just det yrket) gick alldeles utmärkt att inkorporera i berättelsen, och efter att jag gjort det kände jag att jag kom loss och orden började flyta.

Kanske är det lite det Skugge har gjort i Ett tal till min systers bröllop också. Hon har tagit sig själv och sina egna erfarenheter (av skrivande och barn) och lagt till en sak som hon inte delar: att ha en ojämnställd, egoistisk man. På frågan om hur mycket av Sylvia som är hon säger hon (i en intervju på Piratförlagets hemsida):

Det enda som är Linda är att vi har samma yrke. Allt som handlar om hennes jobb är sant; tidningarna som ringer och tror att man vill skriva för en tusenlapp, till exempel. Det hade inte funkat att låta Sylvia vara sjuksköterska. Hon måste göra samma sak som jag för att få den rätta nerven.

Samtidigt skriver hon på försättsbladet:

Detta är inte en självbiografi. Karl är en modern version av min tolkning av Ted Hughes och Henrik Tikkanen. Julia och Hannah är en mix av alla barn jag träffat. Siv, Anita och Fredrika är fria fantasier. Det enda som är sant är alla mail och förfrågningar Sylvia Svensson får om att jobba gratis. De är autentiska.

Att skriva en självbiografi är en sak. Att skriva självbiografiskt en annan. Och att skriva ren fiktion en tredje. Jag tänker inte längre att detta tredje är det jag bör eftersträva. Skugge har gett mig självförtroende att stå för att jag skriver självbiografiskt. Dvs valda delar erfarenheter och valda delar fiktion.

Hur skriver du? Var ligger du på skalan ren självbiografi – ren fiktion? Vad tycker du själv om att läsa?

Läs även andra bloggar om: Linda Skugge, självbiografiskt skrivande, Skrivande (Se även: intressant.se )